tänk om du inte kommit hem alls..

Igår for Mattias iväg på förmiddagen för att spela hockey med jobbet. Jag var väl inte sådär överlycklig att han skulle fara och spela, men jag ville inte vara tjurig och tvinga honom att stanna hemma så jag sa ingenting om det.

Vid ett ringde han och jag väntade mig bara att han skulle säga att han var på väg hem och att hockeyträningen var slut, men inte. Han skulle åka ambulans till sjukhuset för han hade slagit i huvudet och nacken. Det var allt jag fick veta då, han hade lite bråttom att lägga på.

Resten av dagen fick jag gå runt och undra vad som stod på då han inte kunde ha på mobiltelefonen inne på akuten. Vid femtiden fick jag tillslut veta vad som stod på. Han hade slagit huvudet och nacken i sargen och två av kotorna hade blivit ihoptryckta, han hade fått lega med nackkrage sedan ambulansen hämtat honom och han hade fått morfin då och då för att han hade sådana smärtor.

Inte var jag mindre oroad.

De var nästan så de inte ville låta honom åka hem igårkväll då han nästan svimmade när han försökte sig på att ställa sig upp. De gav honom mer morfin och Kaj och Brittis körde honom hem till oss.

Kom hem från anna och Daniel ganska sent. Vet inte riktigt vad klockan var, men den var nog närmare nio, eller kanske tillochmed mer. Kaj körde in vår bil i garaget när jag kom hem. Jag har nämligen inte vågat mig på att göra det själv än, Mattias brukar alltid göra det. Sedan gick jag, Irma och Katitzi in. Där satt han, stel som en pinne och åt hamburgare.

Usch vad orolig jag hade varit hela dagen, men inte hade jag lipat eller sagt något för vad hade det hjälpt, men sen kunde jag inte annat än gråta hela kvällen. Var så orolig att han inte skulle komma hem alls.